Fem kilometer löpning med hunden i gryningen, en varm dusch, frukostfix, kaffedrickande och tidningsläsande. I lugn och ro. Sovmorgnar är ändå himla bra. 

I våras åkte mor och jag på en fantastiskt fantastisk och otroligt mysig resa till London. Vi flängde runt i hela staden och såg allt man kan tänkas vilja se plus lite till, levde på english breakfast och promenerade säkert flera mil på de gråa men åh så fantastiska gatorna.

 
På att-besöka-listan stod bland annat King's Cross och platform 9¾, för är man i London bara måste man sätta foten på minst ett Harry Potter-relaterat ställe. Vi tittade även in på Hummingbird bakery för en lyxfika bestående av en red-velvetcupcake och någon choklad-vallmohistoria. 

 

Med hem fick ett par sprillans nya Dr Martens, massor av minnen och upplevelser och en längtan om att återvända följa med. 

 

Att tömma två bikupor, att tugga på honungsdrypande färskt bivax och känna den underbart söta smaken explodera på tungan. Att hitta det ultimata kantarellstället, att mysa med vänner och världens sötaste hundar. Att plugga, att stressa, att ha en jobbig känsla i kroppen som inte gå att beskriva med ord, att vara ledsen. Att komma till insikt om att ingen egentligen bryr sig om ifall man är ledsen eller inte, att rycka upp sig och försöka se saker från den ljusa sidan istället.

Det är ungefär vad min helg har bjudit på. 

 

Stanley Park återkom vi till flera gånger under vistelsen, den första gången för att beundra den otroligt vackra solnedgången över staden och bergen.

 

En av dagarna bestämde vi oss för att promenera hela Stanley Park runt, eller ja, mamma och jag promenerade medan brodern mest åkte skateboard. På flera ställen stannade vi till för att beundra vyerna, och alldeles speciellt hänförd blev i alla fall jag av de vackra totempålarna som var resta i parken. Alldeles i slutet av vår runda gick vi vägen förbi den vackra Lost Lagoon, en damm som ligger lite avsides i parken. Där fick vi syn på de obligatoriska kanadagässen och till vår förtjusning även en tvättbjörn. 

Tvättbjörnar är enligt mig ungefär världens bästa djur, och nästa visit i parken lyckades vi pricka in just när tvättbjörn #1 bestämde sig för att presentera resten av familjen. Tre små tvättbjörnsbebisar och en mammatvättbjörn kan nog ge vem som helst hjärtsnörp. 

 

Söndag=pluggdag, och för att samla lite energi gick moderskeppet, Dobby och jag favoritrundan runt häcksjön. Vi stötte på flera grodor och en och annan svamp, av vilka Karl-Johan till och med fick följa med hem.

Nu - lite kvalitetstid med fysik-, samhällskunskap- och matteboken. 

 

Dagen till stagen #2 tillsammans med bästa Emelie gick av stapeln idag! Vi inledde dagen med en visit till Jonsered där ovanstående saker fyndades (garner, strumpstickor och böcker i högsta grad dömda efter sina omslag.)

 

Sedan följde tågväntningssfilosoferande och vidare färd mot stora staden. Efter några stopp längs vägen, vid bland annat en asiatisk livsmedelsbutik med hundratals oidentifierbara varor och myrornas enorma secondhandbutik, nådde vi äntligen fram till vår slutdestination: botaniska trädgården. Hela syftet med vår resa var att besöka fjärilshuset, som jag mycket bestämt konstaterat låg just i botaniska. Det visade sig dock att fjärilshuset ligger i trädgårdsföreningen, och dessutom stängdes för flera år sedan.

 

Lite smått besvikna bestämde vi oss för att kika in i botaniskas växthus istället, även fast kaktusar och suckulenter knappast går upp emot livs levande fjärilar. (Som plåster på såren fick vi dock se ett gäng skallerormar, men fortfarande inte lika häftigt som fjärilar...)

 

Taggiga, stickiga, ludna, lurviga, små, stora, avlånga, runda, fina och en hel del riktigt fula kaktusar.

 

Sedan for vi hem igen, lagade en fantastisk kyckling- och grönsakswok och parkerade därefter våra rumpor i soffan. Två filmer senare, närmare bestämt 21 jump street och hungerspelen, begav sig Emelie hemåt igen. Och nu sitter jag här och återlever en fenomenal dag där jag faktiskt varit på språng sedan klockan sju i morse. Fler produktiva dagar åt folket!  

 

Vad kan möjligtvis vara en bättre sysselsättning en regnig söndag i September än trattkantarelljakt? De är riktigt bra på att kamouflera sig, men hittar du bara den första kan du vara säker på att en hel drös gömmer sig i närheten. Såklart följde fyrfotingen med, men han tyckte minsann att blåbär smakade bra mycket bättre än svamp.

 

I somras reste tre femtedelar av familjen till Vancouver, en  otroligt vacker stad på Canadas västkust.

En familj nära bekant till vår flyttade dit i vintras på tvåårigt utlandskontrakt, vilket vi såg som en ypperlig chans att fara mot nordamerika.

I västra Vancouver låg deras hus, mitt bland otaliga lyxvillor och vältrimmade häckar. Stod man mitt på vägen och snurrade runt bjöds på en fantastisk utsikt åt vilket håll man än vände sig. Åt det ena hållet väntade en majestätisk vy över hela staden där man, ifall man kisade lite, kunde se ända till Seattle i USA. Åt det andra hållet tornade en tät urskog upp sig, med enorma granar fem nyanser grönare än här hemma. Åt det tredje hållet syntes höga berg där inte ens molnen orkade ta sig riktigt hela vägen upp. 

 

På grund av det naturnära läget händer det även titt som tätt att en björn eller två vandrar in i bostadsområdet. Detta råkade även vi (nästan) ut för under vår vistelse, en morgon hade nämligen bilen fått suspekta bucklor och glidspår på taket. Detta är ett så vanligt förekommande problem att det till och med satt varningsskyltar lite här och där på lyktstolparna.

 

 Under vår vistelse fick vi vara med om ett flertal äventyr och häftiga upplevelser. Detta får ni dock inte läsa om riktigt än.

 

To be continued...

 

 

Klockan elva idag mötte moderskeppet, hundskrället och jag upp Lena och hennes stiliga killar.  Vi hade nämligen tänkt inviga september med en skogsvandring, stora härsjörundan närmare bestämt. Så gav vi oss av och en och en halv mil senare var vi alla härligt trötta och en påse svamp rikare.